Biting the dust in a strange, strange way...

Inatt var nog en av de top-3 värsta nätterna i mitt liv. Och då räknar jag in den gången jag var så jävla sjuk att jag knappt visste vad jag hette och funderade på att amputera halsen :P

Jag vet inte om det var för att jag inte ätit sedan kvällen innan. Eller om det var för att jag slutade dricka vid halv två-tiden på dagen.... eller om det kanske var för att jag vägde sex jävla kilo över på måndagkvällen och således ätit ytterst minimalt sedan dess. Eller om det hade med de två långärmade tröjorna, dubbla byxorna, strumpor+raggsockar och ett tjockt jäkla täcke jag hade på mig att göra. Men jag mådde för att göra en sammanfattning som en jävla skabbsjuk räv. Jag var så JÄVLA JÄVLA törstig. Och så hungrig och toköverhettad att det kändes som att jag höll på och vända ut och in på mig själv. Och den jävla evighetsnatten från helvetet bara VÄGRADE ta slut. Jag tror helt allvarligt att jag sov högt räknat max tre timmar från halv tolv-tiden till halv åtta när jag gav upp och gick upp. Då hade jag tappat 0,7kg från kvällen innan. NOLLKOMMAFUCKINGFUTTIGASJUUU kilo? På den jävla tortyrnatten? Men ut på en frisk morgonpromenad i full skidmundering och sen en kvart hopprep och en dusch så vägde jag in på bekväma 67,7kg.

Tack för den jäveln kroppen. Det är till att veta att man lever...

Var med skräckblandad förtjusning och stor försiktighet jag började vätska upp och äta när väl invägningen var avklarad. Trodde att det skulle bli en sjukt bumpy ride, men helt allvarligt alltså. Ibland undrar jag om min kropp egentligen är en maskin gjord av stål och förbannad envishet. För efter lite mat, en jäkla massa vätska, en gigantisk kaffe och en liten stund på golvet var det som att jag aldrig bantat i hela mitt liv. Helt fantastiskt.

Så dags för matchen;

Jag var taggad för matchen. Lugn, men samtidigt riktigt laddad. Satte på mig shortsen och började värma när det var tre matcher kvar innan min ungefär. Vi hade blivit tilldelade ett för ändamålet något för litet omklädningsrum. Vilket ytterligare försvårades av att vi skulle dela det med alla dom andra i blåa hörnet samt sporadiska toalettbesökare och de som skulle duscha och fixa sig efter sina matcher. Den stora fördelen för mig var att det var varmt som faen men ändå bra luft. Så jag kom i gång i musklerna fort och kände mig riktigt fräsch. Hade en liten nervositetsvåg innan jag kom på mittsarna med det släppte nästan helt när jag fick börja köra på fokusmittsarna. Kände mig helt okej avslappnad faktiskt och det hjälpte mig jättemycket att stämningen liksom var lite lättsam och relaxad och inte så mycket "komijen nu, nu jävlar pepp". Körde två rundor fokusmitts och jag tror två rundor thai-mitts, jäkligt avslappnat. Hade mycket gärna gått in redan då efter ungefär 25-30 minuters uppvärmning. Men fick vänta. Höll på att bygga upp nervositeten igen med satte mig i värmen på golvet och bara lugnade mig en stund så släppte det faktiskt.

När jag väl fick gå in i ringen kände jag mig på gränsen till övertaggad igen. Men turligt nog för mig så hade arrangören bestämt att vi skulle köra mini wai-kru innan, vilket består i att man går ett varv längs repen och bugar i varje hörn. Det gav mig en chans att andas, känna in situationen och lugna mig. Sedan tog det en bra stund för andra hörnet att bli klara med sin fighter så jag hann landa ytterligare i situationen tills det bara var taggad på det bra sättet kvar.

Första rundan börjar med att jag vill hälsa igen efter att domaren startat matchen, men jag kommer väl på det lite sent så hon klipper till mig rätt i ansiktet istället. Tack och godmorgon ;) får ärligt erkänna att även om ronden ser rätt jämn ut på filmen låter jag henne styra lite som hon tycker. Jag är stel och spänd och tar inga direkta initiativ. Låter henne till och med bryta ner huvudet på mig i clinchen... riktigt, riktigt illa av mig. Nånstans där inser jag att "fan Jennifer... börjar du inte slåss snart vinner hon det här".

I vilan får jag förutom lite uppsträckning av Anna även reda på att dom tycker att hon ser riktigt trött ut. Jag är hur fräsch som helst och lagom till andra rundan vaknar jag upp ur koman och börjar sätta press. Faktumet att jag börjar slåss helt plötsligt resulterar i först en varning, sen ett poängavdrag... sen ett poängavdrag till. Jag är fan millimeter från att bli diskad för för hårda tekniker. "vad i HELVETE" kommer jag ihåg att jag tänker. Vad FAN ska jag göra nu? Jag hittar plötsligt mig själv i en boxningsmatch där jag inte får slåss? Jaha.

Det är ju det jag kan liksom? Sätta press och gå in och dunka på med boxningen. Det är där jag sätter mina poäng. Jag blir skitförvirrad och tar emot en massa onödiga sparkar för att jag helt enkelt helt kommer av mig.

I vilan innan tredje får jag mycket tydliga direktiv av Anna. SLÅ INTE. Wtf, slå inte? Vafan ska jag göra då? Är min omedelbara reaktion. Frustration... det är ju där jag är stark. Och hon öppnar sig som faen för mina raka slag. Hon försöker inte ens skydda sig. Och jag får inte använda luckorna? Vad jag tyckte om domaren just då ska jag nog inte ta upp typ någonsin. Jag var så jävla, jävla arg.

Tredje ronden blev en mycket underlig historia. Jag vågar knappt röra henne med händerna och det är hon ju inte långsam med att utnyttja. Blir passiv och stel i huvudet. Förstår inte. Känner mig frustrerad och förvirrad. Gör lite halvlama försök att sparka lite istället, men när jag inte vågar använda händerna får jag inte till något alls. Borde ha gått in med knän istället men vågade inte riktigt det heller eftersom jag kände att hon var starkare än mig i clinchen och ville inte riskera att fastna och förlora poäng.

Kände mig sjukt besviken när slutsignalen gick. Tyckte att jag hade jättemycket kvar att ge. Var nog knappt hälften så trött som hon. Fräste bra åt mina stackars coacher i hörnet om att jag fan borde tagit disken istället.

Fick domslutet, en domare hade en draw och två henne som vinnare efter mina poängavdrag. Min första reaktion var sån jävla besvikelse. Inte för det, jag fattade väl själv att jag antagligen skulle förlora för dom där jävla avdragen. Gick raka vägen in i omklädningsrummet och totalbrötihop och ylade om att jag fan skulle knockat henne istället när jag hade chansen när hon hängde som en bortglömd trasa över ringrepen och totalt sket i och försvara sig. Just då var jag INTE resonabel.

Fick höra både det ena och det andra om bortdömningar och vem som vann egentligen av massa olika människor kändes det som. Just då spelade det inte så himla stor roll att fler än en tydligen hade skakat på huvudena när domslutet kom. Dock var det ett "besök" mitt i mitt sammanbrott som jag nog aldrig glömmer.... det var en thailändare som Anna pratat mycket med under dagen (jag missade dock helt vad han hette eller vilken klubb han var), men han verkade vara en såndär "han som vart med sen jesus tid". Han for in där och i stort sett gratulerade mig till vinsten... tog mig i hand och sa att jag gjort en skitbra match. Att det var jag som vann. Att jag hade mycket bättre teknik än henne. Det satte sig verkligen. Han hade inget för att göra så. Snarare tvärtom. Det gör det liksom lite extra värt.

För att så sammanfatta vår lilla resa så har jag bestämt mig för att jag är nöjd med mig själv. Jag är sjukt glad att jag fick matchen. Och ska ärligheten fram (och det ska den ju) så lärde jag mig nog mer på att förlora den här matchen än vad jag hade gjort om jag hade vunnit den.

Det är en sån jäkla gammal klyscha känns det som. Men det känns verkligen så. Jag går inte d-klass matcher för att det är lite småmysigt att gå lättkontaktsmatcher. Jag går för att förbereda mig inför riktiga fullkontaktsmatcher. Och idag lärde jag mig att jag MÅSTE öppna upp mitt game. Bli mer flexibel... lära mig fler tekniker och att lära mig att använda dom i match. Det kommer inte funka längre upp med att bara dunka på med en-två-spark och sätta press och gå in med boxning. Jag måste lära mig att anpassa mig. Att ändra det jag gör när en sak inte funkar. Börja TÄNKA och inte bara vifta. Visst. Idag var det domaren som sa till mig att jag inte fick boxas. Men nästa gång kanske jag möter någon som min boxning inte funkar på. Då är jag ju i EXAKT samma läge. Förutom att då får jag stryk istället för varningar och poängavdrag.

Sen clinchen. Jag måste bli starkare i clinchen. Det är påväg. Idag hade jag sinnesnärvaro att sätta upp armen över hennes så hon inte kunde bryta ner mig IGEN som hon försökte med. Men jag måste jobba mycket mer med den. Att bli aktivare. Starkare.

Det jag ser som den största skillnaden från förra matchen är att idag var jag närvarande. Jag blev fortfarande lite stel och kantig i första rundan... men i tvåan och trean var jag fan med. Det var jag inte i Kristianstad. Då kunde jag knappt röra mig för jag blev så jävla övertaggad allt slog över. Så jag själv är sjukt nöjd med min utveckling. Det är fortfarande en jäkla massa som jag måste jobba på... men det känns som att det är påväg på nått sätt. Hoppas bara att Coach tycker samma sak :P