Det är egentligen helt sjukt...

Satt och tänkte lite innan på vagnen på väg hem från stan. På det här med att tävla i fighting. Gå match alltså.

Det är ju egentligen helt helt sjukt. Du tränar timme in och timme ut på att slå så hårt du bara kan. Sparkas ännu hårdare... bli smartare på att läsa och överlista din motståndare. Du spenderar förhoppningsvis otaliga timmar i löpspåret och på gymmet. Drömmer om boxning på nätterna. Sitter och skuggboxar i huvudet på spårvagnen.

Sedan bantar man sig sönder för att klara en viss vikt. Värmer upp och klär på sig sin utrustning... och går in i ringen.... För att slåss mot någon som gjort EXAKT SAMMA SAK. Som också har sparkat och sparkat och slagit och slagit hundratusen gånger på mitts och sparring... för att kunna slå dig så hårt hon bara kan. Det hon vill är antagligen exakt samma som du vill... att spöa skiten ur den jäveln.

Men då kommer vi till det som nästan är ännu knäppare... att när man väl står där och spänner blicken i henne... då försvinner liksom allt det där, alla timmar på mitts, bantning och skit. Då är den enda tanken som är kvar:

"Fy fan vad jag ska slå henne".

Shit vad jag är sugen på att gå match igen.