for what its worth...

Det finns så mycket i mig. Så mycket jag vill ge... så mycket jag vill vara. Så mycket att jag kanske ibland glömmer bort att just vara det där... vad jag vill vara.

Ibland känns det som att livet bara rusar på och jag bara rasslar med på något sätt. Låter andra göra mina val för mig. Då är det inte konstigt om man inte förstår varför saker och ting händer som dom gör.

Jag har slarvat det sista. Tyst låtit andra bestämma mitt öde. Börjat glida bort från vad det är jag är. Det är nära till hands för mig... att bli det jag tror att du vill att jag ska vara. Det krävs bara en viskning, ett ord. I fem år levde jag som den någon annan ville att jag skulle vara. Har jag glömt det så fort? Jag blir aldrig den jag var innan det igen.... hade jag blivit det hade allt varit förgäves. Då hade jag lika gärna kunnat göra det där jag funderade på så många, många gånger.

Idag var första gången det högg i hjärtat på mig när jag hittade lite gamla kort på några fyrbenta vänner från förr. Det är en del av mig som jag liksom bara tryckt på paus för. En del av mitt hjärta som bara väntar på att jag ska komma tillbaka. Jag bär er med mig. Tro inget annat. Ni är en del av det som gjort mig till vad jag är. Ibland undrar jag om ni minns. Ibland tror jag att ni gör det...

Det har snurrat fort det senaste. Och ibland undrar jag om jag verkligen hinner med. Eller om jag hela tiden jagar efter. Kanske det är dags att ta en sekund och stanna upp och se vad jag har blivit? Så som så många gånger förr. För den som vågar är sig själv det ärligaste sällskapet man kan ha. För den som inte vågar är det det falskaste som finns... vilket är det för dig?