Entering phase 2...

September.

Det betyder att augusti officiellt är över och man lugnt kan släppa sommarhetsen och bli lite fakking normal igen. Eller i mitt fall typ tvärtom, fritt fram att bete mig hur stört som helst ;)

Har åkt på en jäkla förkylningsdäng som stör mig lite. Har varit borta från träning i tre dar nu... tänkte testa att köra lite lätt imorgon igen och se vad som händer. Fuskade faktiskt ikväll och tog en promenad på nån timme och provjoggade lite :P jag KUNDE inte låta bli. Det känns bra nu...

Det slog mig den sista joggen innan jag vart dålig att hey. Det börjar kännas bra nu. Har släppt lite vikt (och nog gått upp lite nu när jag vart sjuk, men jaja :P hehe...) och fått upp lite styrka och kondition. Börjar känna att klippet i kroppen börjar komma tillbaka. Styrkan jag saknat sen i våras... det är liksom inte förrän man är av med den som man inser hur jäkla stark man faktiskt var. Eller hur TUNN jag måste varit när jag vägde in för Norgematchen...

Sen kan jag säga att ju mer kondition och styrka jag får tillbaka, ju mer saknar jag där jag var när jag lämnade av liksom. Men samtidigt så känner jag att shiit.. det är nog inte så långt borta ändå.

Så på nått sätt så känns det som att nu är uppvärmningen och återanpassningen över. Nu vill jag faen KÖRA igen. Är helt SJUKT sugen igen. Sådär som jag var då. Då när jag var så jävla stark i våras. När jag kom helt hungrig till varje träning, sparrade smartare för varje gång och sparkade hårdare för varje pass.

Det är på gång nu... nu ska jag bli lite frisk och starta upp lite mjukt sen kör vi. Och jag ser fram emot alltihopa igen. Jag ser nog till och med lite fram emot bantningen. Jag börjar tröttna på det nu... sockret och fettet. Det är nog guldläge på att cutta det nu. Jag vet att min kropp kommer att mentalt slänga sig på golvet och skrika och gråta om två dar. Sen kommer det bli lättare och lättare för varje stund. Jag vet ju vad det där jävla giftet gör med mig. Hur det proppar igen mig och gör mig svag och långsam. Jag BEHÖVER det inte. Jag får ta en dag i taget. En timme åt gången.

Hursomhelst. Det känns så sjukt skönt att jag känner att det börja hända saker. Boxningen går också bättre och bättre. Jag tror jag börjar fatta lite vad det handlar om. Förra passet fick jag helt plötsligt en jäkla massa uppmärksamhet. Det var mycket ovant kan jag lova. Jag tror att coach blir glad när jag berättar om det ;)

Så jag kan väl konstatera att något slags brytpunkt är det. Och det känns som ett positivt, bra sidbyte liksom. Lite som att nu är dom värsta startpucklarna över och nu kan vi börja köra här. Och jag bestämde mig för att fira det med att anmäla mig till nästa tävling. Men det är det ingen som vet om än ;)