pepparkakor och julklappar - den perfekta kombon?

Jag tror jag har löst den stora gåtan. Varför vi äter pepparkakor till jul! Alltså. Dealen är ju att man bara får julklappar om man är snäll. Och peppakakor ska ju traditionellt ge just den effekten. Alltså spelar det inte ett skit roll vad du gjort under året bara du ser till att mosa i dig nån halv låda pepparkakor innan mannen med säcken klappar på dörren (nej. inte morfar rolf som alltid dricker för mycket glögg och ska ha en att "sitta i farbrors knä").

Men för att vara helt ärlig så tror jag tyvärr inte att det är en överdrift att säga att jag har klämt i mig närmare ett kilo pepparkakor iår. Jag börjar faktiskt till och med fundera på om jag inte kanske rent av är gravid med ett gigantiskt pepparkaksbarn o.O (ni som sett shrek vet var jag pratar om). Jag tror han ska heta Morgan.

Tränade idag. Jag var tuuung i kroppen. Känner mig inte helt hundra ska jag säga. Men jag ska försöka köra på nu dom här sista tre träningarna innan jullovet. Ska vara ledig från julafton till den andra januari eller nått med undantag för promenader. Vill så himla gärna få kört så mycket styrka jag kan nu när jag inte bantar. Misstänker att det kommer bli stadigt mycket av den varan nu denna terminen. Eller nej. Jag misstänker inte. Jag HOPPAS att det blir mycket bantning. För bantning betyder MATCH. Och det finns fan inget som slår den där känslan av lätthet när man helt plötsligt behöver lyfta tre kilo mindre än vanligt när man tränar. Det är som att flyga i uppförsbackarna.... jag önskar att alla någon gång skulle få uppleva det.

Sen blir jag alltid lite vemodig när året börjar gå mot sitt slut. Vemodig och förväntansfull. Alltså... tänk på allt som hänt det här året. Allt jag har lyckats med. Vid den här tider för exakt ett år sedan var jag i en situation där jag vantrivdes något fruktansvärt. Men jag lyckades ta mig loss... jag trodde ALDRIG att jag skulle våga. Att bara ta klivet.

Och sen... vid den här tiden förra året. Då hade jag aldrig ens haft på mig ett par boxningshandskar. Jag hade inte sett en mitts på bild. Aldrig måttat en spark mot någons huvud och träffat. Nu är det mitt liv. Jag skulle knappt vilja leva utan fighting. Jag blir liksom hel när jag känner den där gröna mattan under fötterna och lukten av andra människors svett omkring mig.

Vad kan jag säga? Jag kan knappt tro det är sant. ETT ÅR. Och jag har kommit hela den här vägen. Blod, svett och tårar har det kostat mig. Och det har varit värt varenda droppe.

Idag körde jag med en tjej som kört ett halvår. Och jag kände igen mig i så himla mycket. Det var en så underlig känsla att kunna visa henne en hel massa saker som jag inte ens uppfattat att jag själv har lärt mig.

Ett år... undrar vart jag är om lika länge till.