the day after...

Jag vann min match i Kristianstad. På poäng med domarsiffrorna 2-1. Det känns... väl okej. Har inte sett matchen än (ska finnas på film). Men jag vet att första ronden kändes hyfsat jämn men till hennes fördel. Framför allt andra kändes som min och tredje tog jag också att jag tog... men med knapp marginal. Två domare satte mig som vinnare, den tredje satte henne. Jag gissar att det kan ha berott på att hon tog mer initiativ och kanske var tydligare i teknikerna, men jag har som sagt inte sett matchen, det är bara som det känns. Men jag kan nästan lova utan att ha sett filmen att det inte var någon snygg match. As expected i och för sig...

Men det var bara den fysiska fighten... som alla andra också såg. Men jag kan säga att det var inte den riktiga fighten. Den riktiga fighten var det bara jag som såg... den som gick exakt samtidigt som den som fastnade på film. Den som jag gick mot mig själv. Och jävlar. Det var nog något av det allra värsta jag har gjort i mitt liv. Sekunden jag hälsade på henne var det som om allt blod rann ur mig och ner i fötterna. Helt plötsligt var jag tusen kilo tung och kunde knappt lyfta benen. Jag har ALDRIG varit så trött i hela mitt liv som jag var i tredje ronden. Jag kommer ihåg att jag stog med repen nästan i ryggen och ser henne komma mot mig. Jag hör mina coacher skrika på mig att det är det sista nu.. kom igen nu! Och jag kan fan inte röra mig. Jag kommer ihåg att jag tänker att "vafaan gör jag här? jävla idiotjävel! du står mot repen! du är snart inne i hörnet! jävlar, jävlar, jävlar! jag får inte hamna i hörnet!." Jag tror att jag på något sätt gjorde ett utfall mot henne och tog mig loss. Jag visste att jag borde ha gått in, följt upp innan slutsignalen. mina coacher skrek på mig att det var sista... gå in! men jag KUNDE inte. Det GICK fan inte. Jag tänkte bara på att "fanfanfanfan, går hon in nu kommer jag inte orka försvara mig! Komigen nu! RÖR på dig för i helvete!". Sedan gick slutsignalen.

Jag kommer nog aldrig lära mig så mycket på åtta minuter nånsin igen i mitt liv. Alla har sagt till mig att "Du kommer lära dig så himla mycket!". Och ja. Jag förstår vad dom menade nu. Men många av dom sa också "Du kommer inte höra hörnet... det gör man inte i början. Man är så sjukt fokuserad att allt annat försvinner." HAH! I say. Jag hörde ALLT. Jag lovar. ALLT. Jag hörde exakt vad mitt hörn sa, jag till och med nickade och tittade på dom någon gång. Jag hörde vad HENNES hörn sa. Jag hörde publiken, jag hörde dom från FMT när dom skrek på mig :D jag hann till och med se mig själv i spegelväggen och tänka "fan, va tjock jag ser ut i västen" :P Jag frågade hörnet om tiden (jag hade bett att få en 30-sek kvar notice.. men jag glömde påminna dom) inte för att dom hörde mig, men ändå. I huvudet var jag HELT klar. Synd bara att kroppen gick i full jävla donkey-strejk :/ vafan liksom. DET har ingen sagt!

Jag hade tänkt innan att näää.. jag ska inte satsa på att vinna först och främst, jag ska satsa på att göra en bra insats och dunka på henne allt jag hinner med. Men det ENDA som fanns i huvudet när jag gick in i ringen var;

VINN! Jag MÅSTE vinna. Till vilket jävla pris som helst. Det var som en stor neonskylt i nevadaöknen under hela matchen. Varje gång hon satte någon teknik var det som att något skrek inom mig att "SVARA för SATAN. du måste VINNA! du FÅR fan inte förlora". Det kaaan ha bidragit en aning till min plötsliga oförmåga att röra mig :P

Jag kommer aldrig glömma känslan när domaren höjer min högerhand och utropar röd till vinnare. yeah... thats right. jag fick vara röd ;)

Nu ska jag försöka få tag i filmen och se hur det gick till det här :P sen ska jag varva ner denna veckan, köra lite lugnt, vila kroppen lite.. antagligen bli sjuk osv. och prata med Coach om matchen och se den tillsammans med honom. Sen ska jag lägga om träningen lite, lägga in mycket tuffare fys. Köra hårdare på passen och även banta ner mig lite till så jag är redo för -67 nästa gång.

Nästa tävling kommer förhoppningsvis gå lite mer according to preferred plan. För det första hoppas jag att jag får reda på att jag har match mer än två dar innan... att Jonas kan följa med och om han inte kan det, att ersättningscoachen inte blir toksjuk och inte kan komma med... (fick reda på det på morgonen innan vi skulle åka att min vikariecoach och enda trygghet i livet typ låg hemma i kräksjuka :S det var jävligt fail. inte för det. jag fick tillslut två SKITBRA coacher, fyfan vilken grym hjälp jag fick! men det kunde ju lika gärna skitit sig helt liksom...) ...att jag inte blir paralyserad sekunden jag går in i ringen och lite så. Då kanske jag rent av kan börja slåss lite ;) DET vore coolt.

over and out.