snart... snart kommer det...

...fightcardet.

Snart får jag veta om jag är in or out. En mycket speciell känsla av hjälplöshet... att veta att det är någon helt annan än man själv, slumpen eller en annan person, som bestämmer om ens ansträngningar var i onödan eller inte.

Det har varit en jäkligt tung bantning. Jag fungerar hjälpligt på jobbet, men rätt dåligt på träning. Körde mitt sista "riktiga" pass innan Halmstad idag. Bestämde mig för att idag ska jag köra fullt ut. Så gott jag kan. Så jag fuskade. Jag tog en mealbar i omklädningsrummet. Med kolhydrater, socker och choklad *heaven in plastic wrapping* åh herregud vad gott det var. Kom upp till salen, och lagom till första drillen var det som att någon drog upp rullgardinen. *cawsching* shit vad jag kände mig stark. Det var som att tanka mirakelbränsle i en gammal lada och plötsligt få en ferrari. Det höll till och med första sparringrundan :P

Resterande tre rundor blev det segare och seegare och seeeegare tills antikulmen nåddes under evighetsclinchrundanAllan. Jag skojjar inte - jag höll först på att börja gråta. Allt gjorde så JÄVLA jävla ont. Sen försökte jag överleva genom att hänga på stackars Isaac som nog tyckte jäkligt synd om mig :P för han var hemskt snäll... sen var det som att jag bara gav upp och lät honom vrida omkull mig... och jag höll helt allvarligt på att svimma på golvet. Det var som att rummet snurrade några extra varv utan mig, och det blev fan svart ett ögonblick.

Fick väl hasat mig upp därifrån och skärpt till mig lite för sen blev det lite bättre. Sen skulle vi avrunda med en långrond mitts var. Nånstans innan jag skulle hålla för Alex hittade jag en godispåse i Coachs väska och fick tiggt till mig en torkad jordgubbe (amagaad vad GOTT :P). Tog mig på nått sätt genom Alex runda och lagom till min tur kickade jordgubben in och jag gjorde en riktigt stark runda. Jag tänkte väl typ att "nu faan. nu är det sista jävla ansträngningen här, nu kör vi". Och så bara sluggade jag i stort sett. Alex höll så jävla trevligt med sjukt skönt tempo så det var bara att move with the flow och jag kände mig riktigt, riktigt stark faktiskt.

Sen nästan dog jag efteråt, men det är betydligt mindre viktigt i sammanhanget.

Statusrapporten just nu är att jag har ont... jag är öm i hela kroppen. Matt. Inte speciellt hungrig, fastän jag bara ätit lite drygt 1000 kcal idag. Det är som att kroppen har lagt ner det där... känner igen det sen förra gången. Första tiden är man så jävla, jävla hungrig. Kroppen bara skriker efter mat. Men sen är det som att man går in i en dimma istället. Man blir inte hungrig, man blir bara matt... och om man inte passar sig och lyssnar då så snurrar det ordentligt... om man inte tar det jäävligt lugnt.

Så nu ska jag faktiskt putta i mig mina älskade jordgubbar och kvarg och skicka en stilla prayer för att mitt namn står på kortet imorgon... feel free to do the same.