sometimes i wonder...

ibland funderar jag... funderar på livet efter den här drömmen. Den här drömmen som jag får äran att leva i varje dag. Ibland stannar jag upp och tänker - det är för bra för att vara sant det här. Det är bara påhittat allt det här jag fått uppleva det senaste året, snart vaknar jag en regnig jävla tisdag och inser att allt bara var en knasig dröm. Allt jag har lärt mig. Alla FANTASTISKA träningar jag gjort och underbara människor jag mött som gjort märken i mig som jag för alltid kommer bära med mig. Jag är så sjukt, sjukt tacksam för vad thaiboxningen har gett till mig. Jag kan inte förstå vad jag var utan den.

Fighting är det mest ärliga, rena man kan göra. Det är så djupt intimt på ett sätt inget annat är. Man kan inte komma närmare kärnan. Det som verkligen betyder något. I fighting finns inget nästan, eller halvt. Antingen är du in eller så är du out. Det finns inget där i mellan.

Jag kan inte komma på något som skulle kunna lära en så mycket om en själv som att träna kampsport. Oavsett om du tycker om svaret eller inte så kommer du förr eller senare få reda på vad du verkligen är... eller vad du inte är.

Jag har bara tränat i lite drygt ett år. Det är ganska precis elva månader sen jag började köra för Jonas. Och jag har nästan glömt vad jag var innan... och även om jag av någon anledning aldrig skulle boxas igen (oh, lord have mercy) så kommer jag ALDRIG att bli den samma som innan.

Så vad kommer jag att bli? Tanken slår mig som sagt ibland... vad kommer jag vara efteråt? Jag ser människor på spårvagnen som kommer med barnvagnar och matkassar... jag ser reklam på teve där familjer sitter i sin stora bil och ler. Och det känns så främmande... som om det vore en helt annan värld. En värld som liksom stadigt trampar på utanför min. En värld utan träningsväskor, proteinshakes, sallader och händer som alltid luktar lite litegrann som insidan på mina boxhandskar.

Vad gör dom där människorna varje dag? Vad ser de egentligen fram emot? Vad är det som gör att de fortsätter kliva ur sängen på morgonen? När de inte har nästa träning att se fram emot, eller aldrig får uppleva känslan... den där känslan av en perfekt spark mot två röda mittsar. Den där skipfinten som gick in klockrent mellan guarden. Eller känslan av att vara så jävla trött att man tror att man ska svimma... men att man fortsätter sparka bara för att ens tränare förväntar sig det av en. Och den berusande känslan efteråt när samma tränare säger att det var en skitbra runda.

Eller känslan när domaren lyfter ens arm.

När man får belöningen för alla eviga mittsrundor, alla sparkar över revbenen och krokar i huvudet. Det är en fantastisk känsla.

Men det finns inget... ingenting som slår känslan av att veta att man är lite, lite bättre än den andra. När man inser att shit - det är ju jag som styr. När man är lite snabbare, lite smartare, lite tuffare. DET går fan inte att beskriva.

Jag skulle så himla gärna vilja att alla människor skulle få uppleva något som ger dem så mycket som boxningen ger mig. Som totalt uppfyller allt de nånsin önskat eller velat ha. För det är så jag känner just nu. Jag önskar mig inget mer än att varje dag ska vara som de här... helt fantastiska.