det är underligt det där...

...att man nästan alltid kan pusha liiite, lite till. Och äta liiite, lite mindre mat samtidigt. Antar att man successivt vänjer kroppen vid en högre och högre belastning. Hoppas att det är så i vart fall.. för just nu känns det som att jag balanserar väldigt nära kanten för vad jag fixar att hålla ihop. Jag börjar komma till den numera lite bekanta punkten där jag har svårt att fokusera blicken på vissa ytor och hittar mig själv stirrandes väldigt dumt rakt ut i luften... gärna med munnen lite öppen :P

Samtidigt är detta fortfarande helt faschinerande och nytt för mig. För varje dag som går lär jag känna min kropp bättre, och hur jag funkar. Och jag inser ju mer och mer att varje matchförberedelse jag gör ger mig sjukt mycket erfarenhet inför nästa gång. När man börjar känna igen signaler och beteenden. Det gör till exempel att jag känner mig ganska lugn med att jag inte gjorde någon speciellt fantastisk träning idag... för jag vet att jag presterar skit dom typ två sista veckorna. Och nästa vecka kommer det antagligen vara ännu sämre... det tar mig mycket mer energi än vanligt att skärpa till mig och verkligen lägga in mitt bästa i övningen. Så jag sparar mig... helt ärligt. Fuskar lite i hörnen... jag vet att skulle jag ge mig fan på det så skulle jag kunna göra, med mina mått räknat, helt fantastiska clinchrundor eller sparka svinhårt på mittsarna. Men som sagt... jag sparar mig, tills någon liksom väcker mig och jag blixtrar till innan jag faller tillbaka in i koman igen :P

Något som också är lite underligt är hur mycket mer det alltid finns med människor på något sätt. Oftast får man bara en tillsnyggad broschyr i glansigt papper. Men ibland, ibland får man liksom komma in lite. En dörr som öppnas en aning på glänt. Några väldigt ärliga ord. En liten stund av tystnad. En blick av samförstånd. Så mycket outtalat som ändå är helt tydligt. Det är speciellt. Verkligen speciellt...