kompisar från förr...

Av lite anledningar hit och anledningar dit så hamnade jag i träsket av minnen från förr lite småspontant här ute i hodden. Det är vissa lukter, händelser och kanske i mitt fall speciellt låtar som är väldigt starkt förknippade med något som på något sätt blev förr... jag vet inte när det hände egentligen, eller hur. Men jag går inte likadant längre eller pratar likadant. Och på nått sätt tänker jag nog inte likadant heller. Inte på samma saker, eller i samma ordning på nått sätt. Andra saker är viktiga för mig "nu för tiden" jämfört mot det där som nånstans på vägen blev "förr".

Jag fick en kommentar i helgen av en ny bekantskap som jag pratade osammanhängande med - han sa att "det verkar som att du har hunnit med en hel del du". Och fan. Det har jag kanske? Jag har aldrig tänkt på mig själv som någon som har gjort en massa saker... men ju mer jag tänker på det, desto mer fattar jag ju att shiit... jag har nog trots allt hunnit med en hel del. Herregud vad sjukt mycket roligt jag har haft "genom åren". Vad mycket skit vi har kommit undan med ;)

Det smyger sig på det där... generationsbytet eller vad man ska kalla det för. Jag låter ju som hundra år gammal minst, men helt plötsligt hittar man sig när man som bäst håller på och visar dom yngre förmågorna "how we used to do it". Hahaha... ja jäklar vad vi har fifflat genom åren me and my homies. Vissa grejer är ju bara helt osanna, som när jag och ängel höll på som värst. shiiit. haha. eller när jag och niklas har vart ute och vänt uppochner på världen.

Inte för att det inte kan vara jäkligt kul nu med... men det blir liksom aldrig sådär all in som det var back in da days. Och tur är väl det kanske ;) farbror blå är inte lika förstående när man är 25 som när man är 19... och vissa showinslag funkar nog bäst när man kommer undan med att man är ung och oförstörd.

Men nog faen är det kul att öppna den där dörren lite, lite på glänt ibland. Även om man får betala lite mer nuförtiden ;) det var lite knackigt i morses får jag ärligt erkänna. Men ävafaen. Det var det värt. Som faen. I might just even do it again nångång ;)

Har gått på min bantning idag inför matchen den 8:e också... det känns oförskämt bra änsålänge i alla fall. Det är ju jäkligt tacksamt att inte jävla mount everest börjar dag ett denna gången... på nått konstigt sätt har jag sett fram emot att börja banta igen. Det är någon konstig känsla av trygghet och kontroll, eller kanske rentav makt, som infinner sig. Trygghet för att du vet att det är det här som gäller liksom. Vägen är här, och det finns inte massa val som måste göras. Jag vet vad jag måste göra, och nu när jag vet hur... så är det underligt bekvämt. Man liksom gungar in i rytmen och behöver inte fundera så jävla mycket. Kontroll för att du vet exakt, exakt vad du sätter i munnen. Exakt hur många protein, exakt hur många kalorier. Efter ett tag vet man exakt i vilken ordning kroppen släpper fettet... och i vilken ordning den sätter tillbaka det.

Har fått reda på lite fakta om hon jag ska gå emot... tydligen har hon kört boxning ganska mycket längre än mig. Och gått två matcher för flera år sedan. På ett sätt känns det jävligt skrämmande, för jag kan liksom inte ens börja gissa vad hon kommer göra och inte göra som man kan med såna som kört kanske ett-två år. Hon kan vara HUR jävla duktig som helst. Jag har INGEN jävla aning. Men på ett annat sätt känns det grymt bra att hon är så mycket mer erfaren... för vem ligger pressen på då liksom? Not me atleast. Jag ska göra som Yoav har lärt mig -

"You should not pray for an easy fight... you should pray for a hard fight - thats what makes you better."